Esbjörn Andersson var en 21 år gammal dräng i Nås socken i södra Dalarna. När han var blott tre år gammal drabbades han av en längre tids sjukdom. Under sjukdomstiden började han i sin vänstra hand bära en liten krycka som han gjort av ett stolsben. Trots att han blev frisk ville han inte lämna ifrån sig kryckan. Han hade den med sig i sängen och när han arbetade låg
kryckan alltid vid hans vänstra fot ” sägandes sig intet vara rörlig eller kunna komma utur rummet med vänstra foten när han bemälte krycka ifrån sig lagt, utan begynner då anfäktas och svettas”. När han gick fram till nattvarden leddes han alltid fram av två personer då han inte tilläts att ta med sin ”krycka”. Vid domkapitlet rannsakades detta ärende. Både
prästerskapet och andra hade med ” lockande och hotande” försökt förmå honom att lägga bort stolsbenet. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi hade kanske denna fobi kunnat botas. Detta hände dock år 1698 och botandet var då lite mer resolut – ” Synes bäst att man tager ifrån honom kryckan och uppbränner henne, emedan han, så länge han den ser lärer behålla
vidskepelsen”

/Västerås domkapitel 7 september 1698/